Sluttampen

 

Vår Odyssé är till ända, efter tre månader och 2.500 Nm genom Kiribati, Marshallöarna, Mikronesien och Palau. Vi har mött harmoniskt levnadssätt och destruktiva kliv in i västerlandets konsumtion med förfärande följder och vi har mött de stater som klarat övergången ganska fint.

Ett ordentligt kliv från vardagen i land till en enklare men inte nödvändigtvis mindre komplicerad vardag ombord. Tre månader på havet är inte en semester utan en resa.

Skillnaden förskjuter och vidgar perpektiv, balanserar om värderingar, föder nya tankar och frågor.

Och nu – mental förberedelse att åka hem

Längtan:

fatta egna beslut utan kompromiss med sex andra

meningsfulla, innehållsrika samtal med vänner, släktingar och arbetskamrater

slippa vänta på alla ska bli klara innan vi kommer iväg

fria rum, utan trängsel, horisontella ytor att lägga saker på

ett stillastående lättarbetat kök

rörelsefrihet; cykla, jogga, friskis-jumpa, paddla

danskt rågbröd, lagrad Danbo, gott vin och en stor repertoar av grönsaker, frukt och kött

läsa morgontidningen och följa nyheter och politik

en sval skön säng som inte lutar och hoppar

mitt stimulerande arbete

kunna se fotboll och filmer på tv

Saknad:

utomhusliv utan kläder där dagsljus, sömn och hunger mäter tiden

seglens driv och skrovets böljegång, de ljumma nätterna vid rodret

havets oändliga kaleidiskop, molnen som tornar upp sig, de brinnande solndegångarna, den blå skymningen, nattens stjärnhimmel

vaktgång i vindens svalka iförd enbart shorts, ständigt kunna gå barfota

kvällsdoppen på rygg under det förunderliga himlavalvet, vattnets nattvarta svala siden som omsluter och svalkar kroppen, mareldens fyrverkeri undan simtagen, vattnets sälta i munnen.

morgonrodnadens tystnad i sovande båt

delfinernas akrobatiska lek under förstäven .

lagunernas turkos, solkatter i vattnet den överdådiga grönskan det skarpa ljuset

Men mest av allt – det unika – the outer islands, uppleva naturliga, ursprungliga och uthålliga livet

de glada, nyfikna och gästfria mötena. Alla skratten, samförstånden, allt det olika men ändå detsamma.

De bjuder in och hälsar: ”Bula bula” på Fiji, ”Maori” i Kiribati, ”Yokwe” på Marshallöarna, ”Alli” i Palau

Navigare necesse est – att orientera sig och leta sin plats i tillvaron,

att förlora sig på ett öppet hav,

att sträva bortom horisonten,

att möta det oväntade,

att utforska, förstå – och sedan lämna

precis som livet självt!

Down-reef extreme

 

 

 

Efter två dygn stiltje och stekande sol, dieselgång på ett stilla hav anländer vi valborgsmässoafton med frustande valkontakt till Palau, ett rike av höga, överdådigt gröna bergsöar utan stränder och istället insvängd midja. Palau är en federation av 16 stater (16 guvernörer) med sammanlagt 20.000 invånare och en president. Budgeten i princip bekostad av USA, villkorat att amerikanska kärnvapenbestyckade fartyg får vara baserade här, fastän Palau i konstitutionen har förklarat sig som kärnvapenfri zon. Samhället är helt modernt med amerikansk förebild och man lever på turismen, ffa från Japan. Till skillnad från de andra paradisöarna känner man till sina naturvärden, bevarar dem och sätter ett högt pris på dem. Vi gör av med massor med pengar men får värde för dem.

Palau är obskrivligt vackert och svårbeskrivet. Pyttesmå och långa slingrande öar som sticker upp som svampar ur ett smaragdgrönt vatten om vartannat och där den porösa kalkstenen skapar tunnlar, gångar och stup som blir till en labyrint av vikar. Vi ankrar vid Royal Palau Yacht Club intill Sam´s Tours (se

www.samstours.com) som arrangerar dyk och paddelturer i denna fantastiska skärgård med sina överdådiga korallrev. Med snabbgående dykbåtar (2 x Yamaha 150 hp) flyger vi fram genom hisnande trånga passager i 40 knop mot barriärrevet där vi dyker. Liksom övriga öar finns ärren kvar efter WW2. Vi åker bla genom German Channel , en sprängd kanal genom korallrevet som tyskarna skapade. Vi ser kvarlämnade bakhåll med japanska ölflaskor och graffiti där de japanska soldaterna uttrycker sin hemlängtan.

Vi dyker med Harse, vår palauanske dykguide; drift dive i German Channel och ser en fyra meters manta sväva så nära våra huvuden att vi måste ducka för att inte bli påkörda, korallträdgårdar i Fairyland med en färgprakt som slår allt vi tidigare sett, sänker oss 24 meter ner i the Blue Hole som mynnar i en undervattensgrotta med turkosfärgade öppningar ut mot revet, där vi glider vidare ut mot Blue Corner och hakar fast oss i en klippkant med revkrokar mot en 4 knops ström och ser white tips, black tips, reef sharks cirkulera runt oss, svävar ut över stupet vid New Drop Off och känner oss tyngdlöst flygande som med Peter Pan.

En dag paddlar vi kajak mellan gröna öar och snorklar i grottor till en ”marine lake” som bara nås via en tunnel vid lågvatten, full av orörda och uråldriga koraller i de mest märkliga och fantasifulla formationer. Hela tiden hörs djungelljud, en ostämd orkester av sorgsna panflöjtstoner ljuder från en okänd fågel och luftens akrobater, svarta och vitsvansade tärnor gör saltomortaler i luften.

Vi cruisade runt två dygn i labyrinterna av stjälkade öar i the Rock Garden där vi snorklade i grönt opakt vatten och åt de sista och sybaritiska middagarna ombord. Med oss har vi Lena Gad, en Snöresekompis till Lasse och Eva, som ska segla med till Borneo. Sista kvällen vid ett nattligt dopp, då alla fruitbats och skogsduvor tystnat, simmar jag, Eva, Lena och Lasse på rygg . Den runda vita månen speglar de lummmiga bergen i ett trolskt overkligt ljus

Jag säger, ”tänk att någon gått däruppe på månytan”.

Eva några simtag därifrån säger : ”vet ni om att Thomas är avlägset släkt med Buzz Aldrin?”

Och då säger Lena, simmande mot badstegen – ”det är jag med!”

Det visar sig att bådas våra släkter härstammar från Munkfors i Värmland och bådas förfäder var smeder!!

Fullmånen ler däruppe och vår resa närmar sig obevekligen slutet. Stay tuned för ett avslutande inlägg!

 

 

 

 

 

YAP it´s all about the money

Från the outer islands stävade vi vidare i tre dygn mot huvudön Yap – the Mysterious Land of Stone Money.

Överallt längs stigar och vid vägskäl ser vi de kvarnstensliknande grovt huggna föremålen som verkar malplacerade och utan funktion. Sedan drygt 2000 år har yapeserna brutit, tillverkat och transporterat hem dessa stenpengar via vådliga kanotfärder till Palau 360 sjömil bort. Pengarna består av enorma runda stenskivor med hål i gjorda av en glittrande kristallisk bergart som bara finns på Palau. Värdet av pengen är inte, som man kunde tro, lika med storleken utan mer hur stor bedriften var att tillverka och forsla hem den. Stenpengarna står uppställda runt om på ön i naturen eller invid något samlingshus som gigantiska stenbanker. Nästan varje by har sin uppsättning, men är nödvändigtvis inte byns rikedom. Vid transaktioner flyttas aldrig pengen utan alla vet deras värde genom generationerna och vem som äger hela eller delar av dem, var de än står. Pengarna får aldrig flyttas från Yap, men det finns många ägare som numera är bosatta i USA som har sina tillgångar i stenbanken och som fortfarande kan användas vid köp av land eller giftemål.

Yap är den fjärde staten i Micronesien och välkänd för sina fanatastiska korallrev och de stora avlutande slagen mellan Japan och USA i WWII. ”Huvudstaden” Colonia är liten och gullia med låga villor och små hus med träverandor, burspråk och balkonger i grönt och vitt. Alla vägskyltar och officiella skyltar på hus, till och med the High Court, är handmålade. Ett litet Astrid Lindgrens värld i söderhavs-kolonial tappning. Yap är snarast glesbefolkat och man ser inte många på gatorna.

Yap verkar ha klarat övergången till västerländskt och pennningbaserat liv bättre än de andra staterna i Mikronesien. Här verkar man underhålla vägnätet och omgivningarna runt staden. Det finns gott om soptunnor och allt är välordnat och snyggt. Elnätet är utbrett och mestadels dieseldrivet. Här finns ett välhållet flygfält och goda kommunikationerm med Guam och omvärlden. Visst ser man övergivna bilvrak här och där men inte alls i samma utsträckning som på andra öar. Halva budgeten består av bidrag från USA och resten är intäkter från fiskerätter. Under en biltur förvånades vi över det fina asfalterade vägnätet och alla vägrenarna var klippta och utan skräp. Bifogar en bild med en nästan övervuxen bil som indikerar hur det skulle gå utan brist på underhåll.

Och hit har vittringen om ekonomiska möjligheter burit stora kinesiska intressen att utveckla Yap till en kassako i form av lyxturism i härlig söderhavs- & marinmiljö. Ett kinesiskt företag håller just på att förhandla omköp av leasingrätter av de lokala byhövdingarna för detta syfte.

I baren på Yap Dive Resort mötte vi ett gäng Amerikanska arkitekter, hitflugna för att under några veckor skissa och utveckla en projektplan för denna söderhavsdröm. Samma arkitektfirma har utvecklat och varit enterpenörer för ”the Palm” i Dubai.

Just nu är hotellet översvämmat av en kinesisk delegation med bankfolk, jurister och arkitekter. De beter sig rätt burdust , bossar runt personalen och beter sig som de ägde stället. Männen har alla de nyrikas attribut med märkeskläder, läsplattor, solglasögon, mac books och mobiltelefoner. Jag såg en av dem stå och messa med ena handen medan han samtidigt med en fimp i munnen rapade och kliade sig med stort välbehag i skrevet. De smala bleka kinesiska kvinnorna (till skillnad från de bastanta breda bruna yapesiska kvinnorna) är draperade i genomskinliga Barbie-outfits, solhattar och märkesbrillor.

Så Yaps dåtid, nutid och kinesiska(?) framtid – Follow the money!

Nästan dagligen har vi dykt och fått se 2-3 m stora manta-rays som svävar som gåtfulla persiska mattor genom grumligt vatten – cleansing. Vi har dykt på vertigo och spanat på black- &whitefin sharks samt haft ett fantastiskt dyk på  c:a 20 m utmed en korallvägg med undervattenspassager mellan pelare och i grottor. Färgrika koraller och ffa allt många stora färggranna korallfiskar. Undervattensvärlden fascinerar

 

Ifalik – if I like ?!

 

Ifalik-vackrast i the outer islands.

Anländer söndagmorgon efter 116 Nm. till sjöss från Lamotrek.

Lika ursprunglig som de föregående öarna men mer välordnat rent och samma nyfikna gästfrihet med invitation till de små hyddorna och en pratstund huksittadne elller på en stubbe. Liksom på Lamotrek nakna barn och vuxna män i ländskynken med string därbak och barbröstade flickor och kvinnor i lava-lava. Här tuggar alla betel från puberteten och uppåt. Och de ler eller skrattar oblygt med ”rostiga” tänder, vilket ser förfärande ut ffa på tonåringarna.

En morgon i gryningen då Eva och jag stod och morgonstretchade på fördäck hörde vi mansröster som ropade som vid fotbollsspel ”passa mig!” , ”hit!” osv. Nyfikna tog vi jollen in till land och hamnade mitt i en taktäckning på ett stort båthus. En rad män satt grensle över taknocken medan starka armar nerifrån slängde upp flätade palmblad med stor kraft och precision 10 m upp.

Som vanligt är det barnen som visar störst och mest ohämmad nyfikenhet.     Vid ett tillfälle kom det ett dussin små brunbrända nakna ungar utsimmande till båten som låg 100 m från strand. Ingen av dem kunde simma men alla hade vattenvana och använde olika flythjälpmedel som höll huvudet över ytan. Flera omfamnade en kokosnöt eller ett palmblad medan en flicka hade ett par gummiflippers på överarmarna. Alla skrattade sparkade och skämtade på väg ut till oss. På återfärden fick de reprimander av en uncle som paddlade ut och talade allvar med dem och dunkade dem på huvudet med paddeln. Ingen grät.

Det var även här som vi snorklade på det vackraste korallrev vi träffat på. Det var ett stort sluttande rev som en jättelik trädgård med regnbågens alla färger i både jord och neon. En enorm variation på korallerna från bulliga brain-corals till grenade spetsiga staghorns. Vi såg även tre havssköldpaddor som långsamt försvann ner i det havsblå som en hägring.

Eva övertalades att köpa och bära en lava-lava för att visa respekt för öns befolkning – bästa försäljningsargumentet hittills… går nu ständigt runt i knall-ceriserosa lava-lava, traditionellt knuten med ett bastsnöre runt midjan – to show respect ;-)

I och med att vi lämnade Ifalik, denna vår sista av the outer islands, avslutade vi även det mest unika och ursprungliga på vår resa. Antingen har havet tagit öarna eller den västerländska livsstilen suddat ut nuvarande traditionella levnadssätt inom 50 år.

Om detta talade vi mycket med öborna och sinsemellan.

Ögonblick i Satawal

Till Satawal anlände vi på påskdagen  välkomnades med öppen famn och hamnade mitt en färgglad berusad karnnevalsstämning. Vi fick många vänner och hade många roliga samtal med flera av männen i the mens house där även Eva fick delta. Vi träffade bla Guisepa som vävde en lava-lava , kvinnornas trad. höftskynke. Vi fick även uppleva kanoter på väg mot småöar för att proviantera.några bilder.

Vi ligger nu i Yap , vår näst sista destination före sluthamnen (för vår del) i Koror , Palau.