Konsten att angöra ett land

 

Vi seglar mellan de fyra länderna i Mikronesien, inget av dem större än 6.000-15.000 invånare, men alla med egen president, parlament, representerade i FN och naturligtvis alla med varsin egen byråkrati. När man närmar sig landet/atollen hissar man Q-flaggen, den gula karantänsflaggen, i styrbords salning, anropar Port Police och inväntar fortsatta order över VHF. Det är tre instanser att passera, immigration, tull och karantän, vars olika tjänstemän alla är iklädda stiliga uniformer med olika badges att hålla reda på. Dessutom vill hamnpolisen gärna ha ett ord med i saken (och kanske gärna en dusör…). Har man tur blir man dirigerad till en kaj dit alla tjänstemännen anländer, men lika ofta ligger kontoren på olika ställen runt om i stan dit man måste ta sig – i rätt ordning!

På Kosrae gick allt som en dans, men i Pohnpei var turerna många… Först kom några glada civilklädda killar från karantän som frågade var vi kom ifrån och om vi var friska. No problem, ta ner gula flaggen, välkomna! Under tiden fick Lasse hjälp av hamnpolisen att lokalisera tull och immigration för att få dem till båten innan arbetstiden var slut för dagen. Efter lång väntan svängde nästa bil upp på kajen (kl. 16.07) och två myndiga karlar från immigration steg ombord. Mycken pappersexercis senare var inklareringen färdig, men de rådslog med varandra och meddelade att vi också måste betala dem för två timmars övertid, men att de tyvärr inte hade kvittoblocket med sig, men vi kunde få kvittens i morgon…. $35.45 bytte händer och de körde nöjda därifrån.

Ingen får gå i land förrän inklareringsproceduren är klar och vi låg inklämda mellan två fiskebåtar från Taiwan och Norkorea som spred sina fisk- och olje”dofter” ner över Jennifer, så vi längtade verkligen efter tullarnas ankomst på scenen. Men trots träget kallande över VHF så förblev det tyst i etern och vi insåg att arbetsdagen var slut även för dem. Nästa morgon körde äntligen en emblemprydd bil upp och Lasse stod beredd med pass och båtpapper. Men, detta var karantän – igen! Igår var det Dpt of Health och nu Dpt of Agriculture som ville veta om vi hade frukt, grönsaker eller spannmål ombord. Vi fick deklarera varje tangerine, gurka och morot, slirade lite på sanningen angående müslin och Thomas gömde raskt undan fyra lime i tvättpåsen att ha till kvällsdrinken. Resten skulle tas i beslag. Men vi fick absolution om vi lovade att äta upp alla tangerinerna till frukost. Sopsäcken med organiskt avfall tog de med sig. Fortfarande inga tullare, hamnpolisen himlade med ögonen, ringde ett samtal och plötsligt så vimlade det av nya uniformer på båten. Och vips var vi inklarerade!

Sen bromsade ännu en bil in på kajen. Det var killarna från immigration som kom och överlämnade ett kvitto på $ 35.45…!

Först nu var vi inklarerade i Pohnpei.

I Pohnpei finns världens mest okända och därför ej noterade arkeologiska underverk Nan Madul (se bilder och gooogla), Venice goes Machu Picu goes Hawaiian Tropic. Ett pussel av befästa öar med en labyrint av kanaler vid yttre revets kant och mitt i den gröna manngrovezonen. Murar av häpnadväckande proportioner. Stenarna gjorda av basalt och monumentalt tunga. Hur kom de dit? en ”pyramidal uppgift”!

Vidare besökte vi ett fantastiskt vattenfall, en veritabel champagnefontän av friskt källvatten där vi turister och de infödda badade – vi hade badkläder och de badade fullt påklädda. Alla plaskande och jublande glada i hettan.

Ett ynkligt felsteg under en rask promenad där Eva vrickade vänster fotled som smärtade svårt och momentant svullnade upp med misstanke om fotledsfraktur. Efter ett med svenska förhållanden mkt snabbt effektivt akutbesök uteslöts fraktur och ordinerades 48 timmars högläge med is, kryckkäppar och 2 veckors förbud att belasta foten – en drömsituation för en akrobatisk seglare på en ständigt lutande stampande båt med ca 1000 sjömil kvar att tillryggalägga!

Emellertid är Eva en stålkvinna och redan efter ett par dagar på plant AC-hotell gick det att försiktigt belasta foten, humöret steg och beslutet togs att förtsätta seglingen med något förändrad vakt- & byss-tjänstgöring.

Så imorgon lättar vi ankar, klarerar ut och stävar upp mot enligt uppgift liten sagolik atoll som heter Aund.

Kära läsare! Ge inte upp – nästa blogg dröjer nog 3-4 veckor innan nästa internetkontakt.

Sea U :)!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s