Esther

Vi seglar vidare mot Lamotrek, ytterligare en palmbevuxen flisa mitt ute i oceanen omgiven av ett fräsande, vitskummande rev. Stranden vitgnistrande och öde förutom färgglada kanoter som ligger uppdragna. Det sprakar till i VHF:en och vi blir välkomnade till ön och inbjudna till hövdingen på audiens. På stranden möts vi av Frances, iklädd ländskynke och tjock mage, byns kindergartenlärare. Han pratar engelska och tolkar när vi sedan samtalar med hövdingen som sitter på en uttjänt skrivbordsstol och vi andra på diverse lämpliga föremål, ett bildäck, en plastback, en kudde och jag med min krycka får en hel skolbänk att sitta vid. Runt oss står storögda barn, ungdomar och kvinnor, alla iklädda endast höftskynken. Kycklingar och griskultingar vimlar om våra fötter och barnen pockar på uppmärksamhet; whatsyourname?

Fortsatt promenad på öns stigar leder oss till Esther, en kompetent betelnötstuggande, barbröstad barfotadoktor, distriktssköterska och barnmorska och öns enda sjukvårdskunnniga. Vi har många trevliga samtal över en kokosnöt på hennes gård och sista kvällen över pasta & bacon på Jennifer. Esther är fascinerande. Hon är bred över höfterna, har tunga bröst, stor mage, stora fötter och ett runt inlyssnande ansikte med lysande kloka ögon och enorm integritet. Ett glatt generöst skratt blottar svullet tandkött och rödrostiga tänder. Betel och lime inmundigas återkommande, så våra samtal interpunkteras med röda loskor som träffsäkert når sitt mål. Hon är den enda kvinna i byn som fullgjort college och hon talar mycket god engelska. Hon arbetar på ön sen 15 år men har ambitioner att studera vidare. Hennes man är lärare på grannön 40 Nm bort. De har en 11-årig son som går i privatskola i Yap och bor hos släktingar. De anser att den lokala skolan på ön inte håller tillräcklig stadard. Esther och hennes syskon är födda av fattiga föräldrar som mycket tydligt förmedlat att enda sättet att utvecklas och få ett betalt arbete är genom studier. Alla syskon har lyckats väl i detta avseende. Esher bestämde sig tidigt för att antingen bli nunna eller sjuksköterska/läkare, de enda karriärer som frigjorde från den traditionella kvinnorollen och erbjöd en karriär.

Esther anmäler sin närvaro via VHF till sjukhuset i Yap varje morgon (om solpanelen inte funkar så får hon ingen kontakt, ingen inrapportering och därmed ingen lön för den dagen…) Hon sköter barn- och mödrahälsovård, tar hand om småskador och infektioner, syr ihop sår och delar mediciner som hon förvarar en liten skrubb på sin mycket kvava mottagning. Via solpanel har hon VHF-kontakt och journalskriver på sin laptop. Hon har en lite dop-tone som hon kan mäta fosterljud med och hon kan kolla blodsocker och urinsocker (mätaren dock fn trasig). Riskgraviditeter skickar hon till Yap. Några gånger per år anländer en ”vaccinationsbåt” från Yap och de unga tjejerna är alla vaccinerade mot livmoderhalscancer. Ett ökande problem på ön och i hela Micronesien är den ”epidemi” av typ-2 diabetes som uppstått de senaste åren. På de olika öarna får vi höra siffror på över 50% , vilket låter osannolikt. Sockersuget är dock stort och andelen överviktiga vuxna är gissningsvis 80 %.

Spännande att för en gångs skull prata med en kvinna och dessutom på utmärkt engelska. Annars är det ju bara männen som vi får kontakt med. Av Esther får vi höra lite mer om paradisets baksida, som man ju kanske anar, men aldrig riktigt möter. Kvinnorna lever åtskilda från männen och sköter allt hushållsarbetet, männen bidrar med den fisk de fångar och tar hem till familjen. I övrigt har de mycket tid över som tillbringas i båthusen drickandes touba (=falouba på Salawat). Kvinnorna har sedan länge tröttnat på sina supande män och har vädjat till hövdingen att förbjuda den sura, dvs alkoholhaltiga touban. Så under tre månader har det endast varit tillåtet att dricka sweet touba, sånt som bara kvinnor och barn annars dricker. Men just i förrgår gick förbudet ut, så nu blir de fulla igen… Barnen växer upp hos sin mamma och när syskonen är 14 år skiljs bröder och systrar åt och de får inte umgås, titta eller ta på varandra någonsin mer. När en kvinna passerar en manlig släkting måste hon slå ner blicken och passera nedböjd och bugande. Om Esther skulle få en manlig släkting som patient får hon inte åtgärda om det gäller en skada i ansiktet. Att beröra ansiktet till en manlig släkting är tabu. Allt detta finns i traditionen för att undvika incest på de trångbodda, släktinsyltade öarna. Kvinnorna hålls efter på alla sätt. När vi bjöd ut Esther på middag ombord på Jennifer sista kvällen var hon tvungen att be hövdingen om lov och måste också ta med sig någon från sin mans släkt som ”förkläde”, så med ombord kom även Jean, 10 år med bakåtkeppa och en blomma bakom örat. Klockan 19.30 var det curfew för henne då hon måste återvända hem till sin hydda.

Nästa morgon vinkade vi farväl till denna spännande ö och fortsatte vår odyssé mot Ifalik och Walliey. Så – hang on, snart kommer nya rapporter skickade via satellit till Klara på Lombok som lägger ut dem på vår blogg.

One thought on “Esther

  1. Ja, allt låter verkligen overkligt, tänk vad fantastiskt mkt intressant ni får se. Själv ser jag mest tranor och pratar med vovvarna. Richard är i Asien 10 dagar på jobb och Edward i skolan så det är lite tomt här hemma!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s